Inför Premier League-säsongen 2016-2017

Tipslördag, supersunday, veckomatcher i FA-cupen och Champions League-kvällar. Leicester magiska framgångssaga är fortfarande färskt i minnet då The Foxes trollband en hel fotbollsvärld genom att vinna Premier League till 5.000 i odds. Med en ny säsong runt hörnet efter EM-slutspelet och många nya spännande tränarnamn och spelare vågar vi lova en maxad fotbollssäsong mer intressant än någonsin som börjar om bara några dagar. Precis som ifjol ger vi oss på att tippa utgången av Premier League-säsongen; lagen som slåss om titeln, om europaplatser, på den undre halvan och inte minst för att undvika nedflyttning. Var hamnar ditt lag? Hur tror du tabellen slutar?

premier league 16-17

Först och främst måste vi dela upp de olika lagen i tabellens olika skikt baserat på deras form och spel förra säsongen liksom sommarens transfers, nuvarande spelartrupp och manager samt deras konkurrenssituation och ambitioner, kunnande och potential. Således har vi, i mina ögon, två grupper av lag på den övre halvan av tabellen som slåss om de mest åtråvärda platserna där fyra lag i första hand slåss om titeln medan övriga fyra som troligen som bäst kan nå den fjärde och sista platsen till Champions League men i annat fall spelar om platserna till Europa League (förutsatt att något av de sju bästa lagen vinner FA-cupen eller Capital One Cup). Detta ger en kvartett i mitten av tabellen, efter den oerhört jämna topp-8, med säkert avstånd till strecket men lite för långt bakom tabelltoppen. På den undre halvan och i bottenskiktet har vi kvar åtta lag som troligen kommer få kämpa för förnyat kontrakt under eller i närheten av strecket. Tre av dessa lag åker ur och precis som i toppen lär det vara oerhört jämnt om de platserna. Kom ihåg att det förra säsongen räckte med 39 poäng eller en målskillnad på bättre än -20 (vid 37 poäng) för att klara sig kvar vilket också gör att ”den magiska” siffran 40 är ett poängmål som de flesta lagen på den undre halvan vill komma upp i så fort som möjligt – vilket betyder minst 10 segrar. Nedan går vi igenom dessa grupper av lag i inbördes ordning med tippad slutplacering, och sammanfattar slutligen i en överskådlig tabell för att tydliggöra hur vi tror Premier League-tabellen kommer se ut i maj nästa år!


Titelkampen/Champions League

Det står mellan: Liverpool, Manchester City, Manchester United, Chelsea

1. Liverpool
Jürgen Klopp tar sig an sin första fulla säsong med Liverpool som han tog över efter att Brendan Rodgers fått sparken i oktober för ett drygt år sedan, då The Reds efter 8 omgångar endast plockat 10 poäng utan att imponera. Till slut blev det en 8:e plats för Liverpool två poäng bakom West Ham som knep den sista Europa League- platsen, något som jag tror blir en ”blessing in disguise” för detta Liverpool som stundtals såg oslagbara ut förra säsongen (jag tänker då främst på 3-0 och 4-1 mot City, 6-1 mot Southampton och 4-0 mot Everton) och som nu kommer kunna dra stor nytta av en frisk och hel Daniel Sturridge som trots blott 780 minuters spel ändå hann göra 8 mål för klubben. Lägg därtill spännande belgaren Divock Origi och avige Sadio Mané som stärker upp en redan vass offensiv med bl a Coutinho (8 mål, 5 assist) och Roberto Firmino (10 mål, 7 assist). Även nye Joel Matip ska bli spännande att följa liksom Emre Can som har en stor roll att spela den här säsongen i ett Liverpool som trots allt nådde finalen av Europa League i våras, men som nu kan fokusera fullt ut på Premier League vilket med alla andra pusselbitar ändå ger dem det där lilla extra övertaget (tillsammans med Chelsea) gentemot övriga toppkonkurrenter, något också tidigare manager Rodgers också deklarerat i medier eftersom det var den största faktorn tillsammans med Luis Suarez som gjorde att de nästan tog titeln 2013-2014. Då gäller dock att man minskar ner ca 10 baklängesmål (63-50 i målskillnad i fjol), ett par målvaktsmisstag (som Mignolet får ta på sig) och även fem-sex förluster (10 av 38 omgångar) främst på bortaplan medan man hemma på Anfield måste bli lite mer hänsynslösa och göra sina åtta oavgjorda mot bl a Norwich, Sunderland, West Brom och Newcastle till segrar då åtta poäng där hade gett demden sista Champions League-platsen.

2. Chelsea
Det talades inför förra säsongen om att José Mourinho och Chelsea, som de nyblivna mästare de var, inte behövde värva någon eftersom truppen redan höll mästarklass och redan hade en välfungerande lagkemi med god balans. Och det fanns mycket logik och sanning i det, men ändå var The Blues bleka inledningsvis och lyckades bara besegra Aston Villa, West Bromwich och ett Arsenal med 10-man på de 12 inledande omgångarna som dessutom såg dem förlora sju matcher. Fyra matcher ytterligare var allt han fick innan 1-2 förlusten mot Leicester, klubbens nionde på de inledande 16 omgångarna, fick bägaren att rinna över då Chelsea fastnat en poäng över nedflyttningsstrecket och Eden Hazard som var säsongens bäste spelare 2014-2015 fortfarande var en skugga av sitt gamla jag (det fanns dock fler). Men, in som en räddande ängel kom Guus Hiddink som stabiliserade Chelsea och redan från dag ett, även om han satt på läktaren då, påbörjade klättringen i tabellen. Faktum är att från den matchen mot Sunderland den 19 december förlorade Chelsea endast tre matcher till och tog 35 av sina totalt 50 poäng där man mot slutet, som syntes också i EM, kunde se vad Chelsea saknat i Eden Hazards formsvacka – bara Liverpool och Tottenham (båda 43) gjorde fler mål än Chelsea (41) under denna period. Att Chelsea slutade 10:a och mot slutet tappade fart spelade mindre roll då ordningen på något sätt var återställd och krisen över, med en ny säsong nalkandes och en ny manager i sikte. Antonio Conte tog över direkt efter EM där hans Italien överraskade och dessförinnan påbörjade han Juventus återtåg till den europeiska eliten, en värvning av klass och med ett tydligt budskap (likt Manchester-klubbarna) att det inte blir fler säsonger av mediokert mått. Med det lag som redan finns att tillgå plus Contes manager-kunskaper och erfarenheter samt de nyförvärv som redan gjorts i form av anfallaren Michy Batshuayi och mittfältsdynamon N’Golo Kanté (och den finansiella backing som fortfarande finns i överflöd) tror jag starkt på Chelsea den här säsongen oavsett om Diego Costa lämnar. Backlinjen är det som först och främst måste förstärkas i nuläget och det är spelare på väg in men både Cahill, Terry och Azpilicueta håller än så länge bra Premier League-klass liksom Ivanovic (även om han hade en sällsamt dålig säsong ifjol) och Kurt Zouma kommer kunna göra comeback någon gång i vinter. Precis som förra säsongen känns det inte som att det måste till särskilt mycket för att göra en titelutmanare av detta Chelsea som dessutom kan fokusera på enbart ligan, möjligen också FA-cupen. Att ägaren Roman Abramovitch gjorde rätt i som gjorde sig av med Mourinho råder det ingen större tvekan om och såhär i efterhand var det såklart klokt, något som Arsenal kunde lära sig något av med tanke på vem ersättaren blev!

3. Manchester City
Pep Guardiola behöver ingen närmare presentation och inte Citys slagkraftighet som lagmaskin heller, som med spelare som Kevin De Bruyne (7 mål, 9 assist), Sergio Agüero (24 mål), David Silva (11 assist) och Joe Hart är självklara titelutmanare både sportsligt men även ekonomiskt. Efter en serie tunga resultat mot lagen från toppen av tabellen (1 seger på 12 försök) stod det dock klart i våras att Man City inte hade något med titelstriden att göra till slut, hur överlägsna de än må ha varit mot lagen från den undre halvan (15 segrar, 5 oavgjorda och 46-9 i målskillnad på 20 matcher) och det är något för City-ledningen att fundera över. En ansats i att få till en förändring har man ju såklart gjort i och med att Manuel Pellegrini ersatts med världens mest eftertraktade tränare men förutom det så känns det som att en generationsväxling också behöver genomgås inom en snar framtid, något som dock är på gång i och med värvningarna av Fabian Delph, Raheem Sterling, Eliaquim Mangala, Ilkay Gündogan, Kevin De Bruyne samt uppflyttade Kelechi Iheanacho (klubbens näst bäste målskytt förra säsongen). Det verkar också onekligen så att Yaya Touré gjort sitt för klubben liksom Wilfried Bony och Jesús Navas vilket skulle ge utrymme till förstärkningar av Zlatan-kaliber som skulle kunna vända pendeln till de blåas favör i Manchester. Men även om Gündogan är och skulle förbli klubbens enda marquee-värvning i år (unge Leroy Sané är mer talangfull men oprövad hittills) så tror jag att truppen under Pep kommer prestera betydligt bättre, framförallt taktiskt, mot toppkonkurrenterna men även i spelet bortanför trygga Etihad Stadium (där 47 av lagets 71 mål gjordes). Man ska även komma ihåg att City gjorde flest mål av alla, bara släppte in 41 samtidigt som de i snitt skjutit näst flest skott per match, haft näst bäst passningsprocent samt fjärde mest bollinnehav i ligan. Tittar man defensivt kan man också se att endast United och Arsenal (båda 18) höll nollan fler gånger än City (16) och det vill sig att man fortsätter på den inslagna vägen om man ska lyckas hålla en topp 3-placering och även hålla undan för ett starkt United. Innan vi sett hur City för sig under Guardiola, liksom United under Mourinho, skulle jag vilja påstå att det är hugget som stucket dem emellan samtidigt som både Arsenal, Tottenham och Everton lurpassar där bakom. Jag tror därför vi kan räkna med ytterligare aktivitet under transferfönstret för Citys del, allt för att undvika fjolårets fiasko gentemot övriga i toppen och respasset ur Champions League-semifinalen mot ett Real som knappast övertygade i det dubbelmötet. City-ledningens ambitioner om framgångar i Europa kan återigen få negativa effekter på lagets slutplacering i Premier League, samtidigt som det kan ta en säsong eller två innan Guardiola hittat rätt ”formel” för klubben – och med rätt spelare. Får man tag i John Stones från Everton har man i alla fall en fullgod ersättare till lagkaptenen Vincent Kompany som spenderade större delen av fjolåret på skadelistan, samtidigt som det också är en spelare för startelvan då varken Mangala eller Otamendi höll särskilt jämn nivå.

4. Manchester United
Årets mest väntade värvning (Zlatan) och årets mest utdragna (Pogba, Mourinho) har Man United onekligen stått för vilket såklart skapat en hype som jag tror United kan få svårt att leva upp till. Med den spelartrupp Mourinho, som utan tvekan är en verklig mästertränare, har att tillgå är det rätt att ställa höga krav på framgångar i år med både en plats i Champions League till nästa säsong (gärna minst en semifinal i årets upplaga), titelförsvar av FA-cupen och betydligt bättre spel och resultat än under de senaste åren. Med hans Chelsea-bakgrund kan det vara aningen svårsmält ett tag för många supportrar men jag tror dock att det släpper ganska snabbt, för inte kan det bli ”värre” än vad de fått utstå under först David Moyes men framförallt under Louis Van Gaal. Jag är nog inte ensam om att känna att ett av de tråkigaste lagen att titta på förra säsongen var Manchester United, som försökte sätta något slags rekord i 0-0 resultat i halvtid och antal passningar i sidled eller bakåt och där två ynglingar (Anthony Martial och Marcus Rashford med 11 respektive 5 mål) fick rädda klubbens ansikte vid flera tillfällen -och med det avleda supportrarnas och mediernas missnöje. Inräknat också 11:an Everton gjorde bara Stoke (41) färre mål än United (49) ifjol på den övre halvan av tabellen och trots att de hade tredje bäst poängsnitt mot dessa lag (1.50) var det få andra lag med chans på Europa-platser som kändes så långt ifrån titeln. Höjdpunkten för egen del var 1-0 segern över bedrövliga Aston Villa hemma på Old Trafford som knappast var övertygande (Van Gaals 10 värsta matcher enligt Daily Mail kan du läsa mer om här), vilket också kan sägas för det faktum att bara Stoke och West Brom utöver de tre nedflyttade klubbarna snittade färre skott på mål per match och att endast Stoke (7) gjorde färre mål på fasta situationer än dem. Nu blir det andra krav och en annan typ av mentalitet vilket jag tror kommer passa den här gruppen spelare väldigt bra (även om det är synd att Juan Mata antagligen inte kommer få särskilt mycket speltid), även om det kan ta lite tid innan det sätter sig. Vi ska heller inte förminska Zlatans roll i det hela som kan verka hämmande på många sätt vilket vi bl a sett i landslaget, något som kan ge avtryck på lagets titelchanser och som jag tror kommer påverka här eftersom United än så länge inte är ett ”lag” i den bemärkelsen både City, Arsenal, Tottenham, Liverpool och Everton är. Kan det t o m bli så att man missar en topp 4-placering på grund av det? Vi vet alla vad Zlatan skulle ha sagt (det är i så fall en topp 4-placering som missar Zlatan…*glimt*.. men nej, vi vinner såklart, kungen är här nu). Uniteds transfersommar har i alla fall satt en god stämpel på vad de har i sikte framöver..


Fjärdeplatsen/Europa League

Det står mellan: Arsenal, Tottenham, West Ham, Everton

5. Tottenham
Så nära titeln men till slut så långt borta. Precis som Leicester var det ingen som före, under eller ens mot slutet trodde att de skulle ha något att göra med titeln. Men likt The Foxes så var Tottenham i stort sett bäst när det gällde och även bäst på i stort sett allt, inklusive en skytteligavinnare i truppen. Harry Kane stod förvisso för ett oerhört svagt EM-slutspel men har varit magnifik i två säsonger för Spurs nu där den senaste gav en guldsko efter 25 fullträffar i Premier League. Till sin goda hjälp hade han såklart det faktum att Tottenham bara förlorade sex matcher, hade flest skott både på mål (6.6) och mot mål (17.3) i snitt per match och i och med det gjorde näst flest mål av alla (69) samtidigt som de släppte in minst mål (35). Även samspelet med Dele Alli var fantastiskt att se, liksom Christian Eriksens nav-spel som 10:a (dansken stod för 13 assist) bakom Kane i ett välfungerande 4-2-3-1 spel som manager Mauricio Pochettino noggrant finslipat under sina två år som ansvarig. Svårigheten nu blir att hålla Kane kvar på toppen, att hålla Dele Alli fräsch och skadefri efter en lång men imponerande debutsäsong och att fortsätta bygga upp Tottenham med långsiktiga mål – precis som den inslagna vägen. Förstärkningarna av holländske skyttekungen Vincent Janssen och hårdföre Victor Wanyama lär bli ett rejält lyft och ger en bra bredd då klubben kommer ta sig långt i Europa League då jag inte tror man räcker till i Champions League (vilket dock också beror på vilken grupp man hamnar i). Yttern Georges-Kevin N’Koudou presenteras också officiellt inom kort (där Clinton N’Jie går på lån i motsatt riktning) från Marseille i en långdragen affär (läs mer om den här). Av vad vi ”lärt” oss sedan tidigare så har det varit svårt för Spurs att kombinera spel på flera fronter och även om man prioriterar ligan såklart så tror jag att det från ledningen också finns tydliga direktiv mot en FA-cuptitel och kanske även något från Europa om det vill sig väl (men säkerligen att placera sig över Arsenal efter sista omgångens debacle mot Newcastle). På så vis, och med tanke på övriga toppkonkurrenters transfersommar, ser jag inget annat än att även Tottenham missar en topp-fyra placering i år trots att de verkar bli väldigt aktiva innan fönstret stänger 31:a augusti (i alla fall är det vad Pochettino hintat om) – och det faktum att bara West Ham (1.57) hade ett bättre poängsnitt mot topp-åtta lagen förra säsongen än Spurs (1.50).

6. Arsenal
Förra säsongen var Arsenals säsong, Arsenals chans att ta den där efterlängtade titeln som varit utom räckhåll så länge och snuvats framför ögonen på dem flera gånger sedan ”The Invincibles” 2003-2004, deras senaste ligaguld. Men istället för att ta tillvara på när övriga toppkonkurrenter (främst United, Chelsea och Liverpool) var så tydligt försvagade och även City var på väg neråt (generationsväxling?) kunde The Gunners ändå inte hålla jämna steg med överraskningen Leicester och knappt heller med ärkerivalen Tottenham som på marginalen (1 poäng) slutade 3:a. Nä, det ville sig inte riktigt och titta var vi står nu. Visst, Granit Xhaka har hämtats in för att fylla en viktig pusselbit på mittfältet men framåt saknas det fortfarande spets och bakåt skulle Laurent Koscielny behöva en likvärdig partner för att Arsenal ska bli en klubb att räkna med i toppen igen. En titt på konkurrenterna gör det också tydligt att de satsar hårt för att ta sig tillbaka in i topptrion som ger en direktplats till Champions League. Pep Guardiola och marquee-värvningar som Gündogan till City, Mourinho och förstärkningar som Zlatan och Mkhitaryan till United, Conte plockade Kanté och Batshuayi till Chelsea och Klopp har en hel säsong bakom sig med ett Liverpool som stundtals ser grymma ut (och som har mer att hämta från Firmino och Sturridge och inte minst i spännande nyförvärv som Joel Matip och Sadio Mané). Faktum för Arsenal kvarstår; Alexis Sanchez har varit i behov av vila (vilket han nu fått så det är ju i alla fall bra) och alldeles för ensam spetskvalitet framåt, Mezut Özil är alldeles för ojämn och oftast svag mot de bättre lagen (trots sina 19 assist varav 16 kom under höstsäsongen), Welbeck är fortsatt skadad och Aaron Ramsey verkar vara i nästintill toppform (vilket brukar betyda att en ny skada är på ingång). Listan över vad som kan gå fel och högst troligen också gör det kan göras lång med detta Arsenal som trots en bred trupp ändå känns tunn och i behov av något som kan få det hela att ”klicka”. Vi är flera som anser att det är ett byte av manager som skulle kunna vara det där något, vilket gör Arsené Wenger det största hindret till en ligatitel och den här säsongen enligt vad jag tror också en missad Champions League- plats (trots att truppen på pappret ska kunna utmana om titeln och som förra året låg i topp vad gäller bollinnehav, skott mot mål, passningssäkerhet och bland de bästa gällande skott mot det egna målet, mål från fasta situationer och brytningar). För Arsenals del har nog tåget gått så länge Wenger är kvar som manager för klubben så räkna med fler banderoller under säsongen som läser ”#WengerOut”.

7. Everton
För andra säsongen i rad slutade Everton långt under förväntan och utanför Europa-platserna, vilket till sist tog ut sin rätt på spanjoren Roberto Martinez som fick sparken innan sommaren. Ersättaren är som bekant Ronald Koeman som kommer med gott rykte från sin tid i Southampton och som bör kunna ge bl a Romelu Lukaku, Gerard Deulofeu, Ross Barkley och Kevin Mirallas en nytändning. Med lite lugn och ro samt en bra start kan jag se detta Everton räcka långt i år då materialet och förutsättningarna funnits där en tid och det enda som saknats är någon slags kontinuitet och vinnarmentalitet – något jag tror Koeman är en passande pusselbit till. Han har tidigare med små medel och mot oddsen fått Southampton att spela efter sina tillgångar och med ett starkt försvarsspel, något Everton saknat de två senaste säsongerna. Att göra sitt lag svårslaget och svårforcerade är också något av ett signum från den f.d storspelaren Koeman vilket jag har fullt förtroende för kan överföras till denna talangfulla trupp (att släppa in sjätte flest mål i ligan är inte acceptabelt, eller att förlora 13 ligamatcher och inneha ligans sjätte sämsta hemmafacit). Antalet spelare som besitter kvalitet för spel i Premier League är också flera att tillgå än i Southampton vilket gör det enklare att rotera med hänsyn till form och motspelare, samtidigt som det öppnar för inflytelserikt man-management och match-coachande. Än så länge har The Toffees också legat lågt på transfermarknaden men beroende på hur det går Lukaku kan det hända saker mot slutet av månaden. Positivt är dock att man direkt efter att John Stones presenterats som City-spelare för en rekordsumma för en försvarare var Everton snabba med att plocka in Ashley Williams från Swansea, vilket sett till Stones säsong ifjol är en rejält förstärkning (även sett till priset även om man tappar en ung, talangfull spelare med stor potential). Jag förväntar mig också att några spelare ytterligare kommer lämna på lån (typ Niassé, Besic, Gibson och Koné) efter det att Idrissa Gueye hämtats in från Aston Villa. Vad som dock talar emot Everton är målvaktsposten som ser tunn ut med Joel Robles och nye Maarten Stekelenburg (Tim Howard lämnade för MLS i fjol) men Koeman och övriga kring Everton-lägret får hoppas att med bara ligan att koncentrera sig på så kan man smyga under radarn och knipa en åtråvärd topp-placering.

8. West Ham
Precis som för Leicester ska det bli intressant att se huruvida West Ham, som likt dem på många sett överpresterade i fjol, tar sig an och klarar av komma upp till samma nivå när säsong två i tabelltoppen står för dörren. Dimitri Payet visade i EM att hans formkurva inte planerar att dala ut på ett tag vilket är goda nyheter för alla med West Ham-sympatier, inte minst manager Slaven Bilic. Att man ska kunna upprepa fjolårets bedrift att bara förlora åtta ligamatcher (minst av alla efter topptrion) och spela till sig bäst poängsnitt (1.67) mot lagen på den övre halvan av tabellen ser jag som högst otroligt. Förutom Payet och möjligen mittbacken Angelo Ogbonna och målvakten Adrían råder det brist på stjärnglans för bättre än en 8:e plats i mina ögon, speciellt inte med tanke på att viktige vänsterbacken Aaron Cresswell missar ett par månader pga skada (ersätts av inlånade Davide Santon) och att man inte fått behålla varken James Tomkins eller Victor Moses. Kan samtidigt också Mark Noble, som borde fått en plats i de engelska EM-truppen, hålla samma nivå som ifjol? Och hur pålitlig är Andy Carroll (klubbens bäste målskytt med 9 fullträffar) och övriga anfallare som ryktas på väg bort (Diafra Sakho, Enner Valencia)? Kan nyförvärvet Sofiane Feghouli bli en succé? Tar man sig vidare till Europa League och vill man ens spela gruppspelet? Är Andre Ayew för 20 miljoner pund en bra värvning? Det är många frågetecken kring West Ham och i mina ögon lite för många för att tippa dem att utmana om topp-placeringar. Förra säsongen var man också utanför toppen av tabellen både vad gäller lyckade passningar (77,6%) och bollinnehav (49,1%) liksom antalet skott mot det egna målet (i snitt 13,7 per match). Med det i åtanke kan det också sluta med en betydligt lägre tabellposition då flera av lagen härunder är på samma nivå för tillfället, vilket gör en plats på den övre halvan långt ifrån garanterad. Svackor som den på åtta utan seger mellan 31 oktober-28 december och den på tre segrar på de 11 sista matcherna förra säsongen tål inte att upprepas!


Mittenlagen

Det står mellan: Crystal Palace, Stoke, Southampton, Leicester, Swansea

9. Leicester
Som mästare är det alltid svårare att försvara en titel än att ta den igen någon säsong eller två senare, vilket det finns otaliga bevis för världen över. Att Leicester mot alla odds skulle vinna Premier League säsongen 2015-2016 var ett mindre mirakel men inte desto mindre välförtjänt och bara det att man lyckats behålla Jamie Vardy och troligen också Riyad Mahrez till sin premiär i fotbollens finrum (dvs Champions League) är starkt. N’Golo Kanté hade säkerligen också kunnat övertalas kvar om han inte haft en utköpsklausul (en alldeles för låg sådan såhär i efterhand) och nu värvats av Chelsea, en förlust som vi bara kan spekulera i vad den får för betydelse. Helt klart är i alla fall att det kommer bli en tuff utmaning för The Foxes att spela både inhemska cuper, Champions League och kanske även Europa League samtidigt som man ska orka en hel Premier League-säsong där i fjol endast Man City (71) och Tottenham (69) gjorde fler mål än Leicester (68), Vardy och Mahrez stod för 41 av dessa, medan endast Man United och Tottenham (båda 35) släppte in färre mål än deras 36. Vi ska också komma ihåg att Leicester var ett av de lag som använde samma elva flest matcher och som använde minst antal spelare under förra säsongen som avslutades som seriesegrare efter 23 vinster, 12 oavgjorda och blott tre förluster -vilket såklart bör ta ut sin rätt nu. Det är därför viktigt för manager Ranieri att klubben värvar in ett par spelare som kan avlasta liksom lyfta laget inför kommande prövningar och bibehålla en konkurrenskraftig nivå. En likvärdig konkurrent till målvakten Kasper Schmeichel (15 hållda nollor totalt sett) som höll nollan i 12 av de avslutande 20 omgångarna har hittats i form av tyske Ron-Robert Zieler, mittältaren Nampalys Mendy kan tänkas ersätta Kanté och som komplement till Vardy har Champions League-meriterade Ahmed Musa hämtats in för rekordpengar från CSKA Moskva. Även unge polacken Bartosz Kapustka (11 landskamper) som blev utsedd till matchens bäste spelare mot Nordirland i EM-gruppspelet är klar för klubben och presenteras inom kort, mycket möjligt en ”ny” Mahrez vilket blir spännande att följa! Kvar att göra på transfermarknaden är att hitta fler alternativ i defensiven och i första hand en mittback, lagets i mina ögon viktigaste nyförvärv och nyckeln för en topp placering kommande säsong. Hittar man en i tid? Och av tillräcklig kvalitet?

10. Stoke
Fjolårssäsongen blev inte riktigt som manager Mark Hughes och Stoke hade tänkt sig efter ett mycket lyckat 2014-2015 med efterföljande transfersommar. En lovande höst till trots så slutade det med en 9:e plats efter en svag vår med blott sex segrar på 19 omgångar från januari och framåt, en svit som inkluderar nio förluster och bara tre segrar mot lagen ovanför nedflyttningsstrecket. Till den här säsongen är det inte mycket som talar för att det blir så mycket mer av aspirationerna på spel i Europa även om värvningen av Joe Allen kommer göra The Potters väldigt gott. Framåt är det fortfarande alldeles för svag konkurrens och den lagdel som saknar mest kvalitet, även om Bojan och förra årets rekordvärvning Xerdan Shaqiri nu kommer från en hel försäsong. Att Marko Arnautovic ser ut att bli kvar är också viktigt för Stoke om man ska kunna nå målet om en placering på den övre halvan och i alla fall utmana om en Europa League-plats, även om jag tror att man kommer prioritera FA-cupen och Ligacupen. Vad som behövs är med andra ord en anfallare som kan göra 15+ ligamål och ytterligare 5-10 i de inhemska cuperna vilket varken Peter Crouch, Mame Biram Diouf, Joselu eller Jonathan Walters kan ge dem, liksom att försvaret håller samma klass som i matcherna mot Man City (2-0), Arsenal (0-0), Man United (2-0), Chelsea (1-0), West Ham (0-0) – och inte bryter ihop totalt som i vissa matcher (City, Everton, Tottenham och Liverpool bl a som innebar 20 insläppta mål på sex matcher). Många pusselbitar att falla på plats och sitt facit mot ligans bättre klubbar (fem segrar på 18 matcher ifjol) måste också förbättras avsevärt om en 10:e plats ska kunna bärgas. Är nyckeln till detta Wales svar på Andrea Pirlo a.k.a Joe Allen? Eller hänger klubbens framgångar helt sonika på mittfältstrion Arnautovic, Bojan och Shaqiri som fansen har rätt att ställa högre krav på?

11. Crystal Palace
Manager Alan Pardew och Crystal Palace var tillsammans med Leicester förra höstens stora samtalsämne och det var inte oförtjänt, liksom begreppet ”Pardew-effekten” som blev ett allmänt vedertaget uttryck. Palace lyckades bibehålla formen och nyckelspelare under Pardews ledning över sommaren och stod för en magnifik höstsäsong som länge höll diskussionen om en Europa-plats livlig igång, något nästintill otänkbart bara 10 månader tidigare efter att Pardew bytte Newcastle mot Palace i januari 2015 och för första gången någonsin tagit en klubb från en nedflyttningsplats till en placering på den övre halvan. Receptet för detta, precis som förra hösten, var ett stabilt försvarsspel (16 insläppta på 19 omgångar med 6 hållda nollor) och individuella prestationer från kvicka nyckelspelare som Yannick Bolasie (5 mål, 3 assist), Jason Puncheon (2 mål, 3 assist) och Wilfried Zaha (2 mål, 1 assist) liksom fasta situationer genom främst Scott Dann (5 mål) och Yohan Cabaye (5 mål). En förunderligt svag vårsäsong senare, där bara jumbon Aston Villa var sämre under säsongens andra halva, stod det dock klart att Palace slutade på en 15:e plats bara fem poäng över strecket efter att de bara vunnit två ligamatcher men förlorat 12 (målskillnad 16-35 och bara 2 hållda nollor) – men med en avslutande FA-cupfinal att se fram emot (som dock förlorades mot United). Vilket Palace får vi se i år? Det från i våras eller förra hösten? Kanske något mittemellan? Helt klart är att detta är en klubb med en hög högstanivå, inte riktigt för en topp 10-placering men på sin dag vilket man bevisade även ifjol kan Palace slå de bästa lagen i ligan vilket både Chelsea (1-2), Liverpool (1-2), Tottenham (0-1) och Southampton (1-2) fått känna på. Men det är klart, det var förra säsongen där få topplag klarade av att prestera över hela säsongen och segern över Spurs kom i FA-cupen. Till i år har Pardew bantat ner truppen genom att göra sig av med bredd-spelare samtidigt som han har värvat där det behövs. Erfarne målvakten Steve Mandanda hämtades från Marseille som en av Ligue 1:s bästa, James Tomkins plockades in från West Ham för 10 miljoner pund och yttern Andros Townsend (som passar Palace som handen i handsken) för samma summa från Newcastle. Ytterligare en försvarare av klass skulle behövas men som jag inte tror man har råd eller plats för, liksom en anfallare som är god för 15+ mål – där talas det friskt om Christian Benteke vilket vore en ypperlig värvning! Löser man det är en mittenplacering så gott som garanterad och kanske rent av en på den övre halvan också?

12. Southampton
Mer eller mindre sönderköpta Southampton, i alla fall sett till de senaste säsongerna, har återigen tappat nyckelspelare till kommande säsong i form av Graziano Pellé (11 mål i fjol), Sadio Mané (11 mål) och Victor Wanyama. Som om det inte vore nog har man dessutom tappat managern Ronald Koeman till rivalen Everton vilket inte riktigt känns som ett lysande drag för The Saints, även om nye managern Claude Puel är en erkänt bra manager med ett förflutet i stora franska klubbar. Senast kommer franske Puel från Nice som han guidade till en sensationell fjärdeplats i Ligue 1 i fjol efter fyra år som ansvarig. Dessförinnan ledde han Lyon och tog dem till en Champions League-semifinal 2010, före det Lille och med Monaco tog han ett ligaguld år 2000. En rätt bra meritlista med andra ord och ingen manager som man ska se förbi (även om vi nog är många som lärt oss en läxa av förra årets utdömande av Leicesters Claudio Ranieri). Premier League är dock en svår prövning och andelen managers som misslyckas med första manager-jobbet på de brittiska öarna är långt fler än de som faktiskt lyckas, vilket tillsammans med spelaromsättningen (båda sina bästa målgörare bl a) ställer Southampton i ett klart sämre utgångsläge än inför säsongen 2015-2016 som ändå slutade med en sjätteplats vilket ger en plats i Europa League. 12 av de sista 18 omgångarna slutade med seger vilket är imponerande när man tänker på att man besegrade såväl Man City som United, Liverpool, Tottenham, West Ham och även kryssade med Arsenal. Faktum är att bara West Ham och Leicester hade ett högre poängsnitt (1.67 och 1.61) än dem (1.50) mot lagen på den övre halvan av tabellen vilket ändå bådar gott och något man kan bygga vidare på. Spelare som Dusan Tadic, Shane Long, Charlie Austin och nyförvärven Nathan Redmond och Pierre-Emile Hojbjerg kommer dock behöva höja sitt spel om en plats på den övre halvan och en Europa-plats ska kunna vara möjlig, för som det ser ut nu håller truppen som bäst för en mittenplacering strax under toppen. Att de dessutom ska spela ett Europa League-gruppspel (minst) under säsongen ser jag också som en nackdel och dessa matcher ska inte underskattas (titta bara på Tottenham förra året).

13. Swansea
En säker 12:e plats på 47 poäng blev det till slut för Swansea som under fjolåret ersatte respekterade Garry Monk med italienaren Francesco Guidolin som lyckades rädda The Swans från vad som länge såg ut att bli en direktplats ner till The Championship. Det dröjde till januari innan Swansea började hitta rätt och framförallt göra mål, något som länge var deras största svaghet, vilket man knappast kunde tro efter de inledande matcherna som bl a såg Swansea besegra Man United (2-1) och kryssa borta mot Chelsea (2-2). På de 21 inledande omgångarna (till 1-0 segern över Watford 18 januari) hade Swansea dock endast tagit fyra segrar, spelat sju matcher oavgjort och förlorar tio vilket sedermera krävde en förändring. Raden 8-4-5 på de återstående 17 omgångarna med hjälp av formstarka nyckelspelare säkrade sedan kontraktet. Mest tongivande framåt var André Ayew (12 mål) och Gylfi Sigurdsson (11 mål) liksom lagkaptenen Ashley Williams defensivt, de två senare kommer som bekant stärkta från ett väl genomfört EM-slutspel. Med nya amerikanska ägare är det inte otroligt att vi får se ett par nya namn att förstärka truppen till kommande säsong, även om det är oklart vilken budget Guidolin har att röra sig med trots dryga 200 miljoner in på kontot för Ayew (som sålts till West Ham) + ytterligare 130 miljoner för Williams som gått till Everton. Helt klart är i alla fall att Swansea kommer bättre förberedda, om än svagare truppmässigt, till årets säsong än den föregående och har nu dessutom ekonomiska muskler att förstärka markant, inte minst offensivt sett, vilket bör ge en bättre start och senare också ett mindre pressat läge i botten av tabellen. En ny 12:e plats är att sikta mot, kanske rent av den övre halvan, men på säker mark i mitten av tabellen det mest realistiska även om nye Fernando Llorente och Borja Baston (presenteras inom kort) kan bli en succé. Man har i flera säsonger visat att man på sin dag kan slå de bättre lagen i serien och att Liberty Stadium i Wales inte är en särskilt lätt plats att besöka för motståndarlagen, vilket gör att jag tror på en klart bättre och mer stabil säsong för Swansea i år även om lagkaptenen Williams måste ersättas för att så ska ske.


Undre halvan

Det står mellan: Burnley, West Bromwich, Sunderland, Middlesbrough

14. Middlesbrough
Nykomlingen Middlesbrough kunde tack vare resultatet mot tabelltrean Brighton (som missade i playoff) ta sig upp till Premier League på målskillnad vilket manager Aitor Karanka kan se som en stor bedrift efter att ha varit ansvarig för klubben sedan 2013 – speciellt eftersom de föll i Playoff-finalen säsongen 2014-2015. Som nykomling har man också spenderat friskt för att förbättra de delar av truppen som behövs för att klara nytt kontrakt (vilket vi som bekant vet ger avkastning direkt), och inte mindre än sex spelare har värvats hittills. Men tro inte att man är nöjda ännu då det finns utrymme i försvaret att fylla vilket gör att Boro antagligen kommer vara Premier Leagues mest aktiva klubb när transferfönstret väl stänger. Meriterade spelare som Alvaro Negredo och Victor Valdés har tillkommit liksom spännande supertalangen Viktor Fischer som länge varit ordinarie i Ajax och det är ingen högoddsare att dessa tre går rätt in i startelvan tämligen omgående. Boro har å andra sidan redan ett väldigt bra lag som ganska enkelt spelade till sig 89 poäng av 138 möjliga i The Championship, mycket tack vare ett stabilt försvarsspel och kliniskt anfallsspel. Just försvaret, som släppte till minst mål av alla (31), och förmågan att vinna på hemmaplan (inget lag hade bättre hemmafacit än raden 16-5-2) är framgångsfaktorer att ta med sig till Premier League där man kommer ställas på svårare prov. Att de förstärkt anfallet med en spelare av Negredos klass kan inte annat än ses som en ”kupp” och spanjoren, som tidigare spelat för Man City, kan göra lagets största svaghet mindre kännbar med 15+ mål under säsongens gång. Helt klart är dock att av nykomlingarna så är det Boro som har bäst chans att hänga kvar och att även placera sig högst, då de är det lag som spelar bäst fotboll och mest anpassat för Premier League (Burnley är dock inte så långt efter). Whoscored.com har t ex listat Boros enda svaghet som höjddueller medan laget som har bra bredd spelar en lugn, kontrollerande kortpassningsfotboll som utnyttjar kanterna och fyller på med folk för inlägg och cross-passningar. Detta samtidigt som de enligt Whoscored är duktiga på att försvara fasta situationer, behålla en ledning, spela effektivt kontringsspel och stjäla bollen från sina motståndare samt skapa målchanser. Frågan är om de kan och orkar bibehålla detta när man ställs mot lag som Southampton, Leicester, Stoke som man ändå bör sikta på att vara lika bra som?

15. Burnley
Sejouren i The Championship blev bara ettårig för Burnley som tack vare skytteligavinnaren André Gray kunde ta klivet upp till Premier League som seriesegrare av världens tuffaste liga. 93 poäng tog man på 46 omgångar med flest mål gjorda (72) och näst minst insläppta (35), dessutom utan att spendera massor av desperata miljoner eller chansa på en ny manager. Trotjänaren Sean Dyche fick som väntat fortsatt förtroende vilket har gett The Clarets precis den utdelning som de hoppades och trodde på, och som nu gjort att klubben återigen får ta del av det lukrativa tv-avtalet som Premier League ståtar med (den klubb som kommer sist får lika mycket för det som City fick för att vinna för ett par år sedan). Man spelade sig igenom The Championships långa säsong med blott fem förluster och fortsatte på den inslagna vägen; att göra sig själva svårslagna, att orka mer än sina motståndare och framförallt att vara kliniska framför mål. De har spelat effektivt efter sina förmågor med omställningar, långbollar och tidiga genomskärare med spel på den egna planhalvan vilket är en taktik bygg med en kontinuitet i laguttagningarna (likt när de var uppe för två år sen). Trots sin nykomlingsstatus har Burnley ändå bra spelare som André Gray (23 mål, 8 assist), Scott Arfield (8 mål, 6 assist), Tom Heaton (20 hållda nollor), Ben Mee och Michael Keane (vars snitt-siffror gällande brytningar, block och rensningar alla höll god Premier League-klass) samt Sam Vokes (15 mål, 4 assist) som ifjol kom tillbaka från en svår knäskada men som fick speltid och nätade i EM för Wales. En lugn transfersommar hittills då klubben är redo för att stanna kvar men också hälsosamt förberedda på att ta klivet ner igen. Bygger på långsiktighet och har en välrespekterad och kunnig manager i Sean Dyche med spelare som tror på hans idé, spelar för klubben med lojalitet och passion, hunger och vilja (likt vissa tidiga José Mourinho-uppsättningar). Det kanske inte räcker hela vägen men det bör kunna gå och nog kan också Burnley ha blivit ”bättre” och ”visare” av att åka ur och gå upp igen (som seriesegrare dessutom)? Detta gör att jag ändå rankar dem ganska högt bland nykomlingarna och lagen i botten av tabellen. Nog kan de göra vad Bournemouth gjorde i fjol?

16. West Bromwich
Tony Pulis lyckades återigen styra en nedflyttningskandidat till nytt kontrakt och en ny säsong i Premier League då West Brom slutade på en 14:e plats, sex poäng tillgodo på Newcastle. Oddsen för att han gör det igen är tämligen låga men efter att vid flera tillfällen ha sett dem ifjol är jag inte övertygad att det blir lättare nu – snarare tvärtom. Karusellen kring lagets unge stjärnanfallare Saido Berahino fortsätter plåga klubben som varken släppte honom förra sommaren eller i januari, utan att spela honom särskilt mycket, och ser av allt att döma ut att tappa honom på free transfer efter säsongen. Hela situationen är märklig med tanke på klubbens sportsliga resultat under fjolåret som såg WBA gå mållösa ur 14 av 38 omgångar, något bara Aston Villa och Norwich slår. Lägg därtill att bara Aston Villa (27) gjorde färre mål än The Baggies och att pragmatiske Tony Pulis föredragna defensiva taktik bara ”tillät” laget att göra fler än ett mål i nio ligamatcher (två mål i åtta matcher, tre mål i en). West Brom, som hade ligans femte värsta disciplinära facit med 65 gula och 3 röda, lyckades också bara vinna sex matcher varav två i FA-cupen (och då knappt mot Bristol City och dubbelmötet med Peterborough) efter nyåret och där ligan avslutades med nio raka matcher utan seger (mot bottenrivalerna Norwich, Sunderland och Bournemouth bl a). Nja, jag är som sagt inte övertygad av West Brom eller Tony Pulis för den delen och jag tror att man får det svårt i år speciellt med tanke på att det inte finns en självklar trio eller kvartett lag som på pappret är sämre än dem eller som, sett till föregående säsong, spelat sämre eller haft tydliga problem offensivt eller defensivt. Lagen i botten och lagen som riskerar nedflyttning är med andra ord betydligt jämnare i år än förra året vilket knappast är till West Broms fördel vars ”enda” livlina är sin managers tidigare tabell-facit. Av vad vi sett på transfermarknaden hittills (yttern Matt Phillips från QPR för 5,5 miljoner pund) har vi inte mycket aktivitet att vänta vilket jag tror är ett dumdristigt och naivt drag, inte minst då det blivit klart att klubben köpts upp av det kinesiska investmentbolaget Sports Development Limited. Bolagets kontrollerande aktieägare säger bl a såhär: ”Mina prioriteringar kommer att vara att bibehålla klubbens stabila struktur, respektera dess välskötta natur och dess ursprung. Jag har inga intentioner att förändra klubbens syn”.

17. Sunderland
Sam Allardyce kom in och räddade Sunderland kvar i Premier League med nöd och näppe i våras men rent sportsligt, förutom det lukrativa tv-avtalet och fotboll på en högre nivå än The Championship, var det en enorm seger för klubben eftersom det samtidigt betydde att ärkerivalen Newcastle fick ta klivet ner istället. Big Sam har dock som bekant tagit över jobbet som Englands förbundskapten och blivit ersatt av David Moyes som varit klubblös sedan han fick sparken från Real Sociedad i vintras, den managerpost han åtog sig efter den misslyckade sejouren i Man United. Huruvida David Moyes kan hålla Sunderland på rätt sida av strecket ska vi spela dryga 38 omgångar för att ta reda på men jag har svårt att se just Moyes reda ut detta med en trupp som varit på väg ur i flera säsonger och som dessutom ännu inte gjort några nyförvärv. Han lär dock kunna dra stor nytta av erfarne Jermain Defoe (15 ligamål i fjol) som var en starkt bidragande orsak till vårsäsongens formförändring då Sunderland bara förlorade fyra ligamatcher av 19 sedan januaris början, på vilka The Black Cats plockade ovärderliga 27 poäng (mer än dubbelt så många som under höstsäsongen). Att de måste förbättra bortaformen står också klart efter att The Black Cats släppt in dubbelt så många mål (42 mot 20) och tagit nästan hälften så många poäng (15 mot 24) på resande fot som hemma på Stadium of Light. Vad som ändock talar för Sunderland och framförallt David Moyes är att de förväntas tillhöra botten av tabellen och i och med det inte kommer med några romantiska ambitioner för att sikta på att göra ”en Leicester” samt att detta är en klubb mer anpassad till Moyes faktiska kunnande (jämfört med United) och styrkor – och att klubben gjorde 15 mål från fasta situationer (tredje flest). Det lär dock inte räcka till högre än en streckstrid med tanke på lagets tunna bredd offensivt sett och, om inte Moyes tar vid där Allardyce avslutade, läckande försvarsspel. Utöver Defoe stod yttrarna Borini (5) och Lens (3) endast för åtta mål och unge Watmore för ytterligare tre medan laget samtidigt drog på sig väldigt många gula kort (Cattermole, Rodwell, Jones och Borini stod för 27 av 64 varningar) liksom frisparkar (sjätte flest orsakade fouls). Fyra självmål orsakades under säsongen, lägst antal inlägg och cross-passningar slogs liksom lägst antal kortpassningar. Utöver det hade de ett snittbollinnehav på 43,3% vilket bara West Brom slår  och tredje värst passningsprocent det vill säga bollar till rätt adress. Lite för mycket att bita i för den gode Moyes?


Nedflyttning

Det står mellan: Watford, Hull, Bournemouth

18. Bournemouth
Charmiga Bournemouth, som sprang mer än något annat lag i fjol, klarade sig med knapp marginal kvar i Premier League på Newcastle (och sånär Sunderlands) bekostnad och landade på en slutlig 16:e plats med fem poäng tillgodo. Detta trots att lagen direkt under dem avslutade starkt och The Cherries själva förlorade fyra och kryssade en av sina fem sista matcher, sex förluster på de åtta avslutande matcherna något som man oftast inte har råd med på den här nivån men som sympatiske managern Eddie Howe förhoppningsvis lärt sig och sin spelare en läxa av. Dock ska tilläggas att Bournemouth också hade en sällan skådad tuff säsongsavslutning mot nästan alla från tabellens toppskikt vilket gör det än viktigare att de tog tre raka segrar dessförinnan och redan där säkrade nytt kontrakt även om det var högst osäkert då. Till den här säsongen har truppen förstärkts genom Jordon Ibe och Brad Smith (bägge från Liverpool) förutom att Callum Wilson, som åkte på en allvarlig knäskada tidigt efter en succéstart i fjol, nu fått en försäsong i benen liksom lovande ytterbacken Tyrone Mings (också skadad nästan hela fjolåret) och förra säsongens rekordförvärv Max Gradel. Det återstår att se hur och i vilken omfattning Eddie Howe väljer och kan förstärka truppen ytterligare som i dagsläget ser något tunn men välbalanserad ut. Ett rejält avbräck i mina ögon är dock att man valde att släppa Matt Ritchie som var så tongivande i fjol till Newcastle i The Championship liksom att man sålde lagkaptenen Tommy Elphick till nedflyttade Aston Villa. Detta gör att jag inte tror The Cherries riktigt räcker till här utan får ta klivet ner till The Championship som truppen verkar bättre och mer hälsosamt anpassad för, något som också talar för att vi inte räknar med några större summor spenderas på ”stjärnor” med höga löner. Det är trots allt genom hårt arbete, långsiktighet och smarta värvningar man tagit sig hit vilket är en ideologi som man inte ger upp i första taget. Dessutom saknar laget tyngd offensivt sett vilket blev tydligt då Wilson, som nätade fem gånger förra hösten, blev skadad och för tillfället har Eddie Howe ingen anfallsspelare som är god för 15+ poäng samtidigt som hans försvar läckte in näst flest mål (67) av alla i fjol bara toppade av jumbon Aston Villa (76). The Cherries hade dessutom ligans näst sämsta hemmafacit med blott fem segrar och 20 tagna poäng vilket måste förbättras om de ska ha någon chans att hänga kvar.

19. Watford
Trots att Watford, vars ägare har täta band med Udinese och Granada, klarade sig kvar under första säsongen som nykomlingar och att klubben var med i toppen av tabellen under hösten fick Quiqe Sanchez Flores sparken utan att någon riktigt förstått varför. Spanjoren fick bara ett år som ansvarig för klubben som slutade på 45 poäng och en 13:e plats, och är nu ersatt med italienaren Walter Mazzari som tidigare tränat Inter, Napoli och Sampdoria de senaste nio åren (där hans bästa period kom i Napoli med spelare som Hamsik, Cavani och Lavezzi till sin hjälp) ger sig in på engelsk mark för första gången vilket är något jag ställer mig tveksam till. Mest egentligen för att jag ställer mig frågan; varför byta ut något som inte är trasigt och som fungerar? Varför byta en manager som uppnått så mycket och som dessutom har spelarnas förtroende? Det är för mig en gåta, lika väl som att Watford beslutade att ge Slavisa Jokanovic sparken efter att han lett dem till Premier League inför förra säsongen. Att truppen håller väldigt låg klass och kvalitet, bortsett då möjligen Odion Ighalo (15 mål i fjol men de flesta under hösten), lagkaptenen Troy Deeney (13 mål i fjol) och Tottenham-floppen Etienne Capoue, gör det hela ännu svårare för Mazzarri som lär få känna av pressen omgående. The Hornets, som bara vann tre matcher och kryssade ytterligare tre mot lagen från den övre halvan ifjol, inleder mot Southampton, Chelsea, Arsenal, Man United och West ham. Att avlasta frontduon som var de enda som lyckades göra fler än två mål blir en stor utmaning för Mazzarri, inte minst eftersom Watford tillsammans med en handfull andra gick mållösa flest gånger (14) efter hopplösa Aston Villa (18) och Norwich (16) – nio av dessa på de 18 sista omgångarna i ligan. Att denna klubb leds mer som ett företag, en koncern, snarare än ett fotbollslag i jakt på sportsliga framgångar och ära kan jag inte tillåta mig själv att se som något positivt eller särskilt långsiktigt hållbart. Därför kan jag inte se annat än att Watford, som åkte på 73 fula och 3 röda kort i fjol (näst värst), åker ur om inte något dramatiskt händer innan transferfönstret stänger (och man får behålla Ighalo) eller att de kommer ur de första fem matcherna helskinnade. Innehar man bottenplaceringen vid jul?

20. Hull
Med bara veckor kvar av försäsongen inför premiären och återkomsten till Premier League klev meriterade Steve Bruce av rollen som manager för Hull. Sejouren i The Championship blev ettårig efter att klubben via playoff på Wembley tog sig tillbaka upp till pengastinna Premier League och man gör det med nästintill identisk trupp som åkte ur för två år sedan. Under förra säsongen var The Tigers länge med i toppen av tabellen men orkade inte hålla undan för Middlesbrough och Burnley som knep de två direktplatserna, mycket tack vare en svag period i februari-mars som såg blott två segrar på 11 matcher. Trots en slutlig fjärdeplats hade bara tre lag (alla 72) gjort fler mål än Hull (69) och bara Middlesbrough (31) släppt in färre än dem (35), samtidigt som endast Boro hade ett bättre hemmafacit än deras 15 segrar, sju oavgjorda och endast en förlust på 22 omgångar på KC Stadium. Den formen och lagets defensiv bestående av rutinerade Curtis Davies och Michael Dawson, tillsammans med individuella långtgående prestationer av nyckelspelare Abel Hernandez (20 ligamål), yttern Robert Snodgrass (4 mål, 7 assist) och offensive mittfältaren Sam Clucas (6 mål, 8 assist) kommer krävas för att Hull ska ha någon chans att hänga kvar. Självfallet kommer också Steve Bruce’s ersättare sätta sin prägel på hur säsongen artar sig för nederlagstippade Hull, som vet hur svårt det är att vara nykomling i Premier League. Tyvärr för deras del lär det krävas en och annan investering och rätt manager för att det ska lyckas då truppen inte höll för två år sedan och ligans undre halva trots allt inte är så jämn (menat att det antalet sämre lag är få). Hull spelade allt som oftast också ”resultatfotboll” i The Championship förra säsongen, snarare än dominera som flera av konkurrenterna i toppen gjorde stundtals, vilket är en bräcklig spelidé som matcherna mot Arsenal (0-0 och 0-4) i FA-cupen och Man City (1-4) i Ligacupen visade. Whoscored.com karakteriserar också Hull som ett lag som har svårigheter att försvara mot skickliga spelare samt att de har problem att försvara längs kanterna (kan bero på deras ofta implementerade 3-5-2) samt att hålla bollen inom laget (possession-spel). Beroende på vem som tar över klubbens managerpost är det oklart hur aktiva klubben vill och kan vara på transfermarknaden liksom hur attraktiv klubben är för tillgängliga spelare. Att man tappat Mohamd Diamé (10 ligamål i fjol) till Newcastle som mötte hans klausul är en stor förlust och inte den lättaste att ersätta vilket också tyder på att laget kan försvagas ytterligare innan september kommit!


Det skulle alltså bli en slutlig tippad tabell för Premier League-säsongen 2016-2017 som ser ut som följer:

1. Liverpool
2. Chelsea
3. Manchester City
4. Manchester United
5. Tottenham
6. Arsenal
7. Everton
8. West Ham
9. Leicester
10. Stoke
11. Crystal Palace
12. Southampton
13. Swansea
14. Middlesbrough
15. Burnley
16. West Bromwich
17. Sunderland
18. Bournemouth
19. Watford
20. Hull


PS! Du har väl inte missat att vi även erbjuder tips på stryktipsspel, rekade oddsförslag och tipsar om förmånliga bettingkampanjer under säsongen? Här hittar du alla veckans stryktipsförslag, alla oddsrekar samt de bästa bettingkampanjerna. Varmt välkommen att rygga för ökad vinstchans!

Och glöm heller inte att gilla Svensk Spelservice i sociala medier. Vi finns på Twitter @Spelservice och på Facebook, där du kan kommentera våra tips och inlägg, skicka in ståtliga vinstkuponger eller bara snacka fotboll. Vi ses!

//Ohlsson
för Svensk Spelservice

Annons: